i samband med min mormors bortgång, men också av det jag gjort idag, dvs jag har varit på en begravning, åkte 09.22 i morse och kom hem för ca 10 minuter sen, alltså 15.17. En dag med blandade känslor såklart, sorg för att personen inte finns ibland oss längre, sorg för att det var nästan precis ett år sedan nästan samma personer sågs, då för att begrava modern till T som begravdes idag. En gammal och en ung, så märkligt är livet och döden!

Tankar kommer oundvikligen upp, hur lever jag mitt liv? vem är jag i nödens stund? När H, en vän sedan 12-årsåldern, frågade om jag ville närvara vid hennes lillasysters begravning, så sade jag självklart ja, inte bara för att jag ju också genom åren blivit vän även med lillasystern, men framför allt för min vän i vått och torrt H - hon som numera bor i Skåne, men som närsomhelst skulle göra samma för mig, även om avstånden gjort att vi inte ses lika ofta som förr!

Flera av de gamla väninnorna, ja dem man ju fått via H, var där och vi led allesammans av att vi än en gång skulle ses såhär, igen i nödens tecken. Vi måste ändra på det sa vi och det ska vi, var så säkra på det! Vi inser ju alla hur skört livets tråd är, hur kort tid vi faktiskt kan finnas på denna jord, som T, bara 40,5 år när hon slutade detta jordeliv!

Själv har jag både nu och innan (särskilt sedan beskedet om T's bortgång men också nu när min älskade mormor gått bort) tänkt på detta med vänner och hur skör en vänskap kan vara, hur lätt den kan gå i kras, för ett ord som tas på fel sätt ... så här har jag funderat (i det korta, ni orkar inte med hela tankegången *ler*).

I mitt liv finns och har funnits:
* gamla trogna vänner, de som vet allt om en och ändå gillar en skarpt, de dömer inte och de finns där i vått och torrt
* nya fantastiska vänner, där man gläds åt att man kan "få" nya vänner senare i livet
* vänner som inte vet allt om en, men accepterar och tycker om en för den man är
* vänner man glidit ifrån, de som finns kvar och är mer bekanta
* vänner som inte längre är ens vänner, av olika skäl blev det något på vägen som avslutade vänskapen och ibland får man acceptera och gå vidare bara. Kanske förstår man inte varför och får inga svar men sånt är ju livet
* vänner man delat sorg och glädje med, anförtrott sig åt som plötsligt inte vill en väl längre, som sårar en kanske inte bara omedvetet utan medvetet.

*Man kan ångra att man saknat vissa vänner, eller så glädjer man sig åt det man haft en gång
*Man kan ångra att man inte hör av sig lika ofta till sina vänner, eller så kan man lyfta luren och ringa någon av dem
*Man kan ångra allt resten av sitt liv, eller så går man vidare och lever sitt liv till fullo utan restriktioner, utan förbehåll och utan ånger

Avslutar med ett TACK till alla er vänner, gamla, nya, inte-längre osv, TACK för alla härliga minnen jag bär med mig från var och en av er, de är ju en stor del av mig och gör mig till den jag är, för delar av er finns ju hos mig, i mitt inre, i mitt hjärta!

HugsiHugsi♥