oj, oj, oj, vad han njuter nu, lillkillen - ni skulle se honom själva så skulle ni förstå! Han är såååå cool, har tagit detta med att vi faktiskt är EXAKT, EXAKT lika vid alla situationer nu där hemma - tidigare har vi ju haft lite problem med att vara full-servade som familj! Nu sitter allt som en smäck och facit läser vi av i Fred, som jag nog påpekat tidigare - han kollar av oss lite, men när han får samma reaktionsmönster som för en stund sedan, ja då är det lugnt igen!

Att sova ihop med oss och Jonathan, som då görs den veckan Jonathan är hos oss, ja det har funkat över förväntan, detta trots att Jonathan vid ett tillfälle (so far this week) har vaknat och skrikit rakt ut!! Ingen som inte har ett barn med dissfunktion kan nog tänka er in i hur det kan låta, för det är inte ett normal-barn som skriker (försök tänka: någon gör mig något, jag är ensam här, panik, skriker rakt ut, utan egentliga ord typ Hjäääälp, bara vrålar). För Fred är ju detta bara ännu en, i raden, av otäcka saker som händer, men nu med vår nya bas att stå på, ja då gick det så mycket lättare - vi bara visade Fred att vi tar hand om Jonathan, när han skällde första gången Tackade jag Fred för att han påpekat att något hände, Fred skällde en gång till, jag satte mig på huk, höll i halsbandet tills jag kände att han slappnade av, sedan fick han gå in till Jonathan och Leslie i sovrummet och kolla själv - men det viktigaste var att vi visade honom det, jag och Leslie, att allt var grönt nu, vi hade fixat det här också!

Mmmmm what a life - både för oss och vår hund!

HugsiHugsiΦ