av faktumet att Fred så snabbt bott in sig i nya huset och hur han också vant sig vid de två våningarna - man får nypa sig i armen ibland faktiskt, det är en sån härlig känsla men ibland tror man inte att det är sant det som händer!

Som nu i morse, igen, vi sitter och äter frukost och pratar om ditten och datten, Fred har ätit sin frukost, sitter på sin matta och bara är. När vi inte gör annat än sitter där, så går han helt sonika upp i sovrummet och lägger sig i sängen - "Säkert är det lite varmt under täcket fortfarande" tänker han kanske, eller "Vilka trista typer de där är, babblar på hela dagarna i ända, tror jag går och myser med världens bästa kompis, min tygelefant" - bara det att han klarar att inte vara precis där vi är hela tiden, ja det är ett fantastiskt framsteg!

Hurrar för det och gör mig redo för lunch-tajm!! For now ....

HugsiHugsiΦ