Bilder på mina barn betyder alltid väldigt mycket. Efter att ha börjat min ”barnkarriär” med flera års infertilitet (fast egentligen inte) så betyder det väldigt mycket att jag ändå hade förmågan att bli gravid lätt med rätt man, min största tacksamhet är min familj.

Den här bilden visar Alfred, som här är nästan 2 år gammal och hans ”kan själv”-förmåga har tagit sina första stapplande steg. Det här är barnet som vid 3 års ålder kunde färgsortera tvätten. Han är högpresterande och utmanar sina pedagoger på dagis för att utvecklas. Han snappade upp alfabetet bara genom att lyssna när vi tragglade med storebror som har misstänkt dyslexi. 4,5 år kunde han 95% av alfabetet, på bara ett par kvällars observerande.

Han är också barnet som tyvärr har det jobbigt pga sin högpresterande ådra och oförmåga till impulsivitetskontroll, men oavsett hur jobbig han är och att jag stundtals gråter av tröttma av hans påhitt, så älskar jag honom ändå vid dagens slut…

Den här bilden sammanfattar 2 saker i mitt liv, mitt fotograferande och mitt andliga arbete. Jag har hela mitt liv sökt men aldrig hittat ”den rätta tron”, när jag flyttade till Halmstad kom jag i kontakt med ett gäng människor som fick mig att komma till ro i livet. Jag har flyttat 26 gånger i mitt liv, 23 gånger av dem mellan 1986-2004, det var först när jag började arbeta med mig själv och mina egna tankar som det kom ro i själen. Jag bränner rökelser, mediterar, jobbar med energier, kristaller, änglar och mitt mål i livet är att vara ärligt snäll och hjälpsam mot människor. Jag har ett stort jobb kvar att göra, men jag har kommit långt på vägen.

Fotograferandet är ett intresse jag borde ta tag i egentligen. Jag har en grym kamera men jag borde gå en kurs och lära mig mer, men det är svårt så länge ungarna är så pass små och min man har de konstiga arbetstider som han har (lokförare). Men jag fotar och lär mig allteftersom… Den här bilden är en av de som jag känner jag fick in en fullträff med, fullmånen (det andliga verktyget) genom mitt älskade äppleträd, som skänker mig skugga på sommaren…

Kylskåpspoesi, jag vet inte varför vi har det där, vi gör aldrig nåt vettigt av det längre. Den här gjorde jag för säkert 7 år sedan och den sitter kvar än. Maken gjorde en strax efter att äldsta sonen föddes (2004)  och den sitter också kvar… Däremot speglar den mitt komplexa tänkande, att jag sällan kan hålla en tanke fokuserad utan jag har minst 5 olika tankar igång på en gång, varpå jag kan byta ämne mitt i en mening och få ett helt rum att komma av sig. De enda två som egentligen håller jämn takt med mig är mina två goda vänner, som också är vattumän och födda i samma vecka som jag (första veckan i februari), de hänger med i stort sett, men de är dock de enda också… Jo, min 8-åring har visat sig ha ungefär samma tänkande, men så är han född 2 dagar innan mig och är också en sådan där vattuman… som inte tänker utanför boxen, utan även lever utanför boxen…