kanske har så äntligen vår käre vov förstått att han INTE behöver ta hand om eller sköta om sonen med de stora fötterna och de yviga kroppsrörelserna, utan att VI GÖR DET och ALLTID inte bara IBLAND! Det märktes så tydligt igår, efter en dag (måndag) då vi verkligen jobbade på att befästa detta en gång för alla, inte bara försöka utan verkligen visa med övertydlighet vad som gäller! Så igår, wow, hallelujah moment gånger en miljon, maybe he's got it finally the little man!!

Eller, va, hallå, kan det ha med oss att göra - näääääääääääää inte kan det vara så "enkelt" - jorå, så enkelt var det, tog bara lite tid att komma till läget att få till det (bråk om var ratten skulle sitta eller så typ *hihi*) - nu är det bara att fortsätta precis så här from now on!

Övrigt positivt, som succesivt visst blivit bättre men inte helt bra, är att nu när Jonathan vaknade inatt, så visst reagerade Fred och kikade ut från sin bädd och under sin pläd, inget läte, inget försök att gå fram och "hjälpa" (vilket innebär upp i ansiktet, slicka, slicka, pussa, pussa vilket ju är rätt jobbigt om man vaknat av en dröm eller så) - Leslie visade bara med handen att ligga kvar, jag gick och nattade om "lillkillen" (på 173cm med 45 i skor, liten jahaaaaru) och sen tillbaka till min sida sängen - INTE ETT LJUD FRÅN FRED, inget gnyende (men jag vill ju hjälpa till ju), ingenting!! *gör dansmoves och ser allmännt löjlig ut, men ingen ser så jag gör några fler*

Puss o hej, leverpastej!

HugsiHugsiΦ