är inte kontaktbar och om ingenting händer som visar att hon är på väg tillbaka om några dagar, ja då slutar de ge näring, syrgas osv., så oerhört tråkigt att det skulle sluta så här för älskade lilla mormor!

Kanske är hon redan på väg till andra sidan, kanske orkade hon bara inte mer nu, den envisa och tuffa lilla människan! Inte många skulle fixa det hon gjort den senaste tiden utan att falla av tidigare - först en operation där cancerogena partier togs bort runtikring ena bröstet samt att hela det bröstet opererades bort, några veckor senare ramlar hon hemma och troligtvis går benet av då, men de förstår inte det på sjukhuset, så när hon igen ramlar (för att ju benet är av redan och hon hasar sig fram genom att bära sitt ben i byxorna liksom), ja då kommer hon inte upp igen, ligger alldeles själv på golvet hemma tills hemtjänsten kommer dagen därpå, då är hennes temp på 34 grader och hon är illa däran redan då.

På sjukhuset lyssnar ingen på närstående - "Vår mamma är envisare än envisast och fastän hon brutit sitt ben, så kommer hon att försöka att gå på det om ingen kommer och hjälper henne till toaletten när hon ringer, så ha grindarna uppe så att hon inte kan det". Vad händer - jo, de lyssnar inte, har grindarna nere för att de ju måste lyssna på patienten (halllååååå eller), mormor går själv till toaletten (envisa hon) för att ingen kommit efter 15 minuter då hon ringt, inte ringer hon igen heller, hon har ju alltid klarat sig själv. På väg tillbaka ramlar hon igen och bryter benet en bit nedanför första brottet och får så ligga i sträck (efter att de satt en spik genom hennes bensköra ben). Efter sista operationen vaknar så inte mormor igen, kanske hade hon gjort det om hon inte behövt utstå allt detta på vägen hit! Vad händer med vår sjukvård egentligen, hur behandlar vi våra gamla, dem som jobbat hela sina liv för oss som är unga nu?

Förlåt, blir så ledsen när jag skriver, trodde inte att det var möjligt att man kan göra så idag och så blir jag såklart ännu ledsnare för att det drabbar mormor, hon som aldrig gjort en fluga förnär, aldrig klagat, aldrig bett om något, ja hon som tar sig själv till toaletten för att hon inte vill vara till besvär. Säkert finns fler av dem därute, de gamla som bara tar emot utan att säga ifrån, som inte orkar, inte vågar .... usch, säger jag bara!

Tänk de som inte har anhöriga runtikring sig (ja, inte för att de lyssnade innan men ni förstår vad jag menar), människor som finns där för dem och är där så mycket de kan. Mamma och bonuspappa åkte direkt (igen, kom hem för inte många dagar sedan efter att ha varit där än en gång) för att finnas hos henne, prata med henne, berätta att vi alla tänker på henne och älskar henne mest av allt!

För mig har alltid mormor varit en speciell person, vi har alltid stått varandra nära (kanske för att jag är första barnbarnet och den som lärde mormor simma där en gång uppe i sjön i Norrland) även då vi inte träffats på länge. I yngre år åkte jag ofta till Alingsås, bodde hos mormor och morfar och träffade min kompis Annelie som bodde tvärsöver gården från mormors och morfars lägenhet, Östlyckan heter området och jag minns varje vrå, varje doft, varje trappugppgång som om allt hände igår.

Älskar dig mormor, min lilla älskade vän och allra bästaste, min alldeles egna mormor!

KärlekTillDig, lilla mormor ♥