Sov sådär under natten, saknade matte eller så var det illrarna som störde min skönhetssömn. Strunt samma jag var i alla fall glad att äntligen få stiga upp och få käk.

Märkliga de här jag åkt hit med, de snodde mina köttbullar som matte lagt ner i min kasse. Före varje servering så tog de en bit, hmmmm känns som om matte och de här typerna har nåt på gång, något märkligt språk. Åt sådär, var mest sugen på äventyren runt huset.

Bra dag med promenad och bus i djupsnön. Försökte "prata" med den stora illern, men han dissade mig big-time!! Hallå eller, är han lagd åt andra hållet eller? Jag är ju ursnygg och charmig, fattar inte varför han gjorde så. Vi stod nämligen och väntade på de tvåbenta att gå vidare, jag tittade på honom hela tiden, han vek undan med blicken och tittade liksom förbi mig, mötte inte min blick alls. Kände mig aningens förorättad, men eftersom jag är en mycket klok hund, så lät jag det bero.

Försökte mig också på lite drag-finter med de tvåbenta, ingen av dem gick på dessa och jag blev mer övertygad än någonsin att de är i maskopi med matte på något sätt (backar, går runt, låter mig inte hållas och till slut går jag såklart hur snällt som helst, tjatigt att hålla på ju).

Senare på dagen lekte jag så äntligen med den stora illern, han var superkul faktiskt och inte alls så "snobbig" som jag först tyckte (inte heller "fjollig", en riktig karla-karl var han faktiskt). De tvåbenta tyckte dock att leken blev sådär bra, vi förstod inte varför det var ett problem att mattorna låg som dragspel i hela huset - vi hade kul som bara den. Efter tok-jagandet vilade vi ordentligt så vi skulle orka mer under dagen.

Jag märkte ganska snabbt att jag inte behövde ta hand om något i det här gänget, så jag har vilat varhelst jag kommit på. Visst, oftast där de tvåbenta är, deras surr gör mig sömnig och jag känner mig trygg där de är, men snart märkte jag att jag inte behövde följa dem runt i huset, de var för många och jag orkar inte sånt i längden. Dessutom kan de börja tro att de är nåt och det vill jag verkligen inte!

Senare på kvällen började det låta där utanför, visst en bit bort, men ändå. "Matte som lovat att jag skulle slippa de här ljuden ska få när jag kommer hem" tänkte jag när det startade, men snacka om att jag fick revidera mina tankar. För när de tvåbenta gick ut utanför huset, så lät de ytterdörrarna vara öppna, så jag kunde springa ut och in mellan dem och tryggheten. Ingen av dem försökte fånga mig eller hålla mig kvar någonstans, jag fick bestämma själv och det kändes sååå bra. Visst, jag gillar inte ljuden, men då de var färre än hemma och att jag ändå kände att det var ok att vara med gänget och att bara vara inomhus, ja då gick det faktiskt lättare.

Eftersom det var så kallt så ville inte de heller vara ute så länge, vi gick in allesammans och jag kunde äntligen få ligga under bordet i stora rummet och bara vara. Somnade nog direkt de började surra igen, drömde om morgondagens skojsigheter som jag redan började se fram emot. Ses i morgon!